Hittade lite bilder på Devon från precis innan allt det jobbiga började,
när han fortfarande var vår friska underbara vovve.




Här är den sista bilden som vi tog på vår fina lilla hund, som då inte var samma hund längre.
Precis när vi kommit till vetrinären, en trött och ledsen hund utan livsgnista.

Jag saknar dig Devve!



Redcliffes Raccon.

2005,02,23 - 2009,12,30

Han börjar kissa blod och bajsa slemmigt blod och dessutom lukta fruktansvärt illa, någon blandning av kiss och kemikalier.

Vi misstänker urinförgiftning till följd av njursvikt vilket leder till en plågsam död.

Det finns inga tider för kontroll hos veterinären och det är uppenbart att Devon lider, en avlivning tar långt ifrån lika lång tid och dom lyckas klämma in oss på morgonen.

På morgonen dagen innan nyårsafton så kommer mamma och Ellen hit och passar Nathalii som fortfarande ligger och sover medans pappa skjutsar mig, Tonny och Devon till veterinären då Devon inte kan gå själv och är på tok för tung och stor för att bära hela vägen.
Jag är otroligt ledsen men försöker vara osjälvisk och tänka på honom. Alla som ser honom förstår att det inte finns något vi kan göra och att vänta över nyår på en tid för provtagning m.m är rent  djurplågeri.

Vi kommer fram och Devon lunkar sakta in, han som älskar att gå till vetrinären och brukar bli helt galet sprallig när vi kommer dit lägger sig nu istället mitt på golvet och suckar tungt. Det kommer och går hundar men Devon orkar inte ens titta på dom.
Det är otroligt smärtsamt att se min livsglada, spralliga, vackra hund ligga där som en gammal, gammal hund, sliten och utmattad. Smutsig och nerkissad med kräkfläckar på benen och blödande sår i munnen, han har avmagrat kraftigt och ser så hjälplös och uppgiven ut.
Hans glödande ögon är nu matta och livlösa, det syns att han har ont och jag kan inte hålla tillbaka tårarna längre.
Vi går in till ett avskillt rum där vi på nått sätt lyckas få upp Devon på en brits med en mysig pläd.
Han sucker tungt och låter sitt stora tunga huvud falla över kanten. Han ser död ut trots att han inte ens fått lugnande än.

Vetrinären kommer in i det lugna, tysta rummet där bara våra snyftningar och Devons rossliga andning hörs.
Vår underbara prick ligger nu på golvet då Tonny hjälpt honom ner från den lilla britsen så att han ska kunna ligga ordentligt.
Vetrinären klappar om honom lite och ger honom sen lite lugnande, han tittar inte ens upp för att se vem som kom in.
Vi får vara ensamma med honom en stund och tårarna sprutar okontrollerat medans vi klappar om honom och beträttar vilken fin hund han är och att vi älskar honom.
Efter en stund så kommer vetrinären in igen, hon ger honom 2 stora sprutor med sövningsmedel och Devons hjärta slår allt långsammare och andningen blir tyngre och tyngre.
Jag stryker honom över huvudet medans mina tårar blöter ner hans vita päls.
Vetrinären konstaterar att hans hjärta slutat slå och lämnar oss med honom så att vi ska få ta farväl.

Devon ser fridfull och harmonisk ut, smärtan i hans ögon är borta och hela hans kropp utstrålar ett lugn som ger mig känslan av att jag gjort rätt, trots mina egoistiska tvivel.

Jag håller hans stora livlösa tass i handen och viskar en sista gång i hans öra att jag älskar honom.

Vi lämnar hans kropp där, livlös på golvet med tända ljus runt omkring; Men Tonny och jag är säkra på att Devon redan springer på vackra ängar och igenom stora skogar, han leker med sin kompis Ixon som väntat på honom i himmlen. Han slipper ha ont, han slipper lida; Vi gjorde rätt.


Du var en ängel på jorden, men du var oss bara till låns.
Tack för tiden vi fick ha dig hos oss och för alla vackra minnen du lämnat efter dig.
Vi älskar dig, vår fina, fina hund!

Det lutar åt att Devon får avsluta sitt liv här på jorden.

Ja just det, har glömt att berätta att Devon är såld.
Han flyttar till Östersund på lördag, känns sorgligt.

Devon här med vår gamla katt Misfits.

Nu har jag lagt ut Devon på blocket och gud så jobbigt det känns.
Men vi kan inte ha kvar honom, det skulle vara så sjukt egoistiskt.

Min fina lilla vovve.

Det svider verkligen i hjärtat på mig när jag tänker på att Devon inte kommer att bo hos mig i hela sitt liv, så som jag alltid föreställt mig det. Det var ju han och jag redan långt innan jag och Tonny träffades, Devve har hängt med mig runt på resor i princip överallt och bott med mig på en massa olika ställen emellan bussresor, jobb och fester. Han har alltid varit min tappra lilla skrutt som varit lika överväldigande glad vart vi än varit.
Kommer att kännas så otryggt och ensamt här hemma utan honom.

Skulle ju kunna pina på ett tag till men jag vet att det inte kommer funka och det känns inte rätt mot honom heller att ha en sur och vresig matte som inte orkar eller hinner med honom.

Usch va ont det gör i hjärtat, tänk att man kan bli så otroligt fäst vid ett djur!

Vi har bestämt att Devon ska få flytta till en ny familj då det dykt upp lite nya saker i familjen som gör att det kommer bli ännu jobbigare att hinna med honom på vardagarna.

Är det någon som är intresserad så är det bara att höra av sig så får vi diskutera saken.

Återkommer till efter att jag slutat jobba ikväll.