Här kommer den långa och ledsamma historien om Devons sista tid här på jorden.


Kvinnan med den stora gården som bedyrade att han skulle få bo kvar i resten av sitt liv och att han var så underbar men däremot sköt upp betalningen hela tiden pga diverse konstiga anledningar lämnade tillbaka honom.
En dag får jag ett sms där det står. " Vi tänker komma tillbaka med hunden, åker från Kramfors nu."

Jag blev helt chockad och jätteledsen, ringde upp och frågade vad som hände och dom sa typ "Hunden e ju galen, vi kan inte ha kvar honom."
Jag: " Men ni har ju varit så nöjda och allt har ju fungerat så himla bra?"
Han: " Jo men vår tik har börjat löpa och han blir ju helt knäpp, vi kan inte ha kvar honom!"
Jag: " Men det borde ni väl ha tänkt på innan, ni fattar väl att an okastrerad hane som aldrig varit uppi tikar förr blir stressad av en löptik."
Han: " Vi åker nu!"

Jag hade ju slutat med mina mediciner när han flyttade pga att jag helst inte ska ta dom när jag är gravid (jag är allergisk mot hundar och har astma, men med mediciner så har det funkat bra med Devon) så jag kunde ju inte ens ta hem honom utan att bli jättesjuk, sen så låg jag ju och kräktes hela dagarna och kunde knappt ta hand om mig själv och Nathalii.

Jag blir fruktansvärt ledsen och rädd för att vi ska måsta ta bort honom. Min underbara bror rycker in och låter Devon bo där tills vidare, vilket känns otroligt skönt då Danne bor i lägenheten inunder mig.

Säljgrejjen fortsätter och var och varannan människa här i stan kämpar för att hitta ett hem åt vår älskade hund.
Precis innan jul så bestämmer sig Danne för att behålla Devon, vi blir alla glada och lättade.

På julafton blir Devon dålig.
Dagarna går och han blir allt sämre.
Han verkar deprimerad, kräks galla hela tiden, äter inget, dricker knappt, kan knappt gå, har kramper i bakdelen, och orkar knappt resa sig upp.

Han börjar kissa blod och bajsa slemmigt blod och dessutom lukta fruktansvärt illa, någon blandning av kiss och kemikalier.

Vi misstänker urinförgiftning till följd av njursvikt vilket leder till en plågsam död.

Det finns inga tider för kontroll hos veterinären och det är uppenbart att Devon lider, en avlivning tar långt ifrån lika lång tid och dom lyckas klämma in oss på morgonen.

På morgonen dagen innan nyårsafton så kommer mamma och Ellen hit och passar Nathalii som fortfarande ligger och sover medans pappa skjutsar mig, Tonny och Devon till veterinären då Devon inte kan gå själv och är på tok för tung och stor för att bära hela vägen.
Jag är otroligt ledsen men försöker vara osjälvisk och tänka på honom. Alla som ser honom förstår att det inte finns något vi kan göra och att vänta över nyår på en tid för provtagning m.m är rent  djurplågeri.

Vi kommer fram och Devon lunkar sakta in, han som älskar att gå till vetrinären och brukar bli helt galet sprallig när vi kommer dit lägger sig nu istället mitt på golvet och suckar tungt. Det kommer och går hundar men Devon orkar inte ens titta på dom.
Det är otroligt smärtsamt att se min livsglada, spralliga, vackra hund ligga där som en gammal, gammal hund, sliten och utmattad. Smutsig och nerkissad med kräkfläckar på benen och blödande sår i munnen, han har avmagrat kraftigt och ser så hjälplös och uppgiven ut.
Hans glödande ögon är nu matta och livlösa, det syns att han har ont och jag kan inte hålla tillbaka tårarna längre.
Vi går in till ett avskillt rum där vi på nått sätt lyckas få upp Devon på en brits med en mysig pläd.
Han sucker tungt och låter sitt stora tunga huvud falla över kanten. Han ser död ut trots att han inte ens fått lugnande än.

Vetrinären kommer in i det lugna, tysta rummet där bara våra snyftningar och Devons rossliga andning hörs.
Vår underbara prick ligger nu på golvet då Tonny hjälpt honom ner från den lilla britsen så att han ska kunna ligga ordentligt.
Vetrinären klappar om honom lite och ger honom sen lite lugnande, han tittar inte ens upp för att se vem som kom in.
Vi får vara ensamma med honom en stund och tårarna sprutar okontrollerat medans vi klappar om honom och beträttar vilken fin hund han är och att vi älskar honom.
Efter en stund så kommer vetrinären in igen, hon ger honom 2 stora sprutor med sövningsmedel och Devons hjärta slår allt långsammare och andningen blir tyngre och tyngre.
Jag stryker honom över huvudet medans mina tårar blöter ner hans vita päls.
Vetrinären konstaterar att hans hjärta slutat slå och lämnar oss med honom så att vi ska få ta farväl.

Devon ser fridfull och harmonisk ut, smärtan i hans ögon är borta och hela hans kropp utstrålar ett lugn som ger mig känslan av att jag gjort rätt, trots mina egoistiska tvivel.

Jag håller hans stora livlösa tass i handen och viskar en sista gång i hans öra att jag älskar honom.

Vi lämnar hans kropp där, livlös på golvet med tända ljus runt omkring; Men Tonny och jag är säkra på att Devon redan springer på vackra ängar och igenom stora skogar, han leker med sin kompis Ixon som väntat på honom i himmlen. Han slipper ha ont, han slipper lida; Vi gjorde rätt.


Du var en ängel på jorden, men du var oss bara till låns.
Tack för tiden vi fick ha dig hos oss och för alla vackra minnen du lämnat efter dig.
Vi älskar dig, vår fina, fina hund!