Ibland känns det som att jag kännt Amanda i hur många liv som helst, fast vi pratar alldeles för sällan och umgås ännu mer sällan.
Det fanns en tid då vi i princip levde samma liv, vi satt nästan ihop.
Inte för att allt var perfekt då, när man var typ 13, med det var f*n i mig roligt. Otroligt roligt.



Tack för att du står ut med mig, för att du alltid stått ut med mig.
Nån gång, när barnen växt upp och skolan är färdigpluggad,
då måste vi vara lite 13 igen, bara för en stund.
Lova mig det! :P
Du är bäst gumms!