Det svider verkligen i hjärtat på mig när jag tänker på att Devon inte kommer att bo hos mig i hela sitt liv, så som jag alltid föreställt mig det. Det var ju han och jag redan långt innan jag och Tonny träffades, Devve har hängt med mig runt på resor i princip överallt och bott med mig på en massa olika ställen emellan bussresor, jobb och fester. Han har alltid varit min tappra lilla skrutt som varit lika överväldigande glad vart vi än varit.
Kommer att kännas så otryggt och ensamt här hemma utan honom.

Skulle ju kunna pina på ett tag till men jag vet att det inte kommer funka och det känns inte rätt mot honom heller att ha en sur och vresig matte som inte orkar eller hinner med honom.

Usch va ont det gör i hjärtat, tänk att man kan bli så otroligt fäst vid ett djur!