Jag har aldrig varit rädd för att dö.
Jag har alltid varit kaxig och en riktig våghals och inte tänkt på att jag faktiskt kunnat skada mig eller i värsta fall dö.
Jag har helt enkelt inte brytt mig särskillt mycket så länge man har roligt.

Men nu...
Ojojoj!
Jag är så fruktansvärt rädd för att dö.
Jag är rädd för att barnen ska behöva växa upp utan mamma, jag är rädd för att missa mina barns liv och uppväxt. Rädd för att aldrig få se mina barn få egna barn.
Rädd för hur Tonny ska orka med barn och vardag om jag dör.
Rädd för att missa mitt eget liv, rädd för att inte få uppleva det jag borde få uppleva.

Ja sen jag fick barn så har jag blivit löjligt rädd för att dö, men även för att skada mig.
Jag är rädd för att måsta ligga på sjukhus utan barnen om jag gör mig ordentligt illa.
Jag är rädd för att ramla eller på annat sätt göra illa mig när barnen är med, vad händer med dom då? Hur lång tid tar det innan nån hittar mig, kommer barnen bli hungriga? Lessna? Kommer dom vara ensamma och rädda och tro att jag är död?
Haha, ja rädslorna är många och även fast jag inser hur harig jag blivit så kan jag inte göra något åt det.
Barnen är ju mitt allt, inte vill jag väl dö ifrån dom heller??