Igår mötte Amanda upp mig och Nutte på café samba för att överäta oss på buffé (helt sjukt att jag ALLTID äter för mycket på deras mumsiga buffé). :P
Det var trevligt om än lite struligt och halvstressigt med en unge som inte kan sitta still utan ska klättra upp och ner på stolar, springa iväg på egen hand och kasta min plånboks innehåll över halva stället. Hatar känslan av att vara besvärlig eller störig, får alltid den känslan när Nathalii är jobbig runt barnlösa människor. :S

Efter lunchen så skulle Amanda hem och plugga så jag och Nathalii gick upp till äpplet på bibloteket och lekte en stund, alltid lika spännande tycker Nathalii. =)
Efter det så skulle Nathalii sova så jag passade på att gå och handla lite.
På vägen till affären ringer Tonny för att höra hur det är men jag hinner inte mer än svara förns han förvånat utbrister -"Vad glad du låter!?"
Jag blir lite förvånad så jag säger bara -"Va?"
Minst lika förvånat frågar han -"Varför är du så glad?"

Då insåg jag att jag nog varit ganska nere den sista tiden, och även om jag tycker att det inte märks så lyser det igenom mer än jag tror.
Är så less på dom här jävla hormonerna, man vet inte ens vad man egentligen känner och vad som bara är mina hormoners små påhitt.
I Måndags var jag så deppig att jag bara ville gräva ner mig i snön och stanna där tills våren, medans jag igår var på strålande humör. Idag är jag också glad och känner mig som den lyckligaste människan på hela jorden, fast jag är trött och Nathalii testar mitt tålamod.

Nä nu känner jag att jag bara pratar en massa skit, ska ta och ladda upp lite bilder på bloggen istället. =)

Tack alla som bryr sig och försöker muntra upp mig, det värmer verkligen!