Inte mycket som är bra just nu känner jag.

Jag mår fortfarande illa, ingenting verkar hjälpa.
Ska på UL på torsdag, är nervös och orolig att något ska vara fel.
Är världens hormonbomb och känslorna går upp och ner, känner mig ensam och nere.
Jag har fått foglossning igen.
Har dessutom ischias.
Jag har magkatarr.
Jag är TRÖTT, dygnet runt, hur mycket eller lite jag än sover.

Nathalii är trotsig som tusan och allt man gör blir fel.
Hon verkar vara i nån slags utvecklingsfas och blir arg och frustrerad hela tiden.
Hon har börjat bitas och slåss, sno cd-skivor och filmer, vad man än gör så skrattar hon bara åt en när man försöker säga åt henne. Känner inte alls igen henne. :(
Hon klättrar överallt och lägger sig ner på golvet och skriker när man tar ner henne.
Idag skulle vi rita, men då ska hon bara trotsa och rita på bordet, kläderna, sig själv eller springa iväg med pennorna och kritorna, allt för att trotsa. Hon brukar var jätteduktig på att rita och aldrig rita utanför eller göra sånt som hon inte får.
Om vi går ut så blir hon arg om hon måste sitta i vagnen, hon blir arg för att hon ramlar ibland när hon går själv och hon lägger sig ner och grinar om hon inte får gå dit hon vill (typ ut i gatan).
Om jag försöker läsa för henne så sliter hon av mig boken och skriker för att hon inte kan det hon vill (typ bläddra på ett vsst sätt etc)
Till och med vid badning så blir det bråk (trots att hon älskar att bada mer än nått annat) hon vill inte sitta i badbaljan utan ska springa omkring i duschen (vilket resulterar i att hon halkar och slår sig). Hon blir arg och skriker och grinar när hon inte får hälla schampo i badvattnet eller inte får springa ut ur badrummet titt som tätt.
Om vi är nere och leker så springer hon bara till cd-skivorna och filmerna hela tiden fast hon inte får leka med dom. Väldigt frustrerande att ingenting duger, ingenting är roligt förutom det man inte får göra. Bara trotsa och testa gränser hela dagarna.
Inga av hennes favortilekar eller favoritleksaker duger längre (sånt som hon brukar vara helt uppslukad av i timmar i vanliga fall).
Och som vanligt så vill hon aldrig äta, vissa dagar äter hon knappt nått alls. Ingenting alls duger (förutom pannkaka, men inte ens det funkar alla gånger), det här är iofs inget nytt utan har pågått typ...alltid. *suck*


Längtar så tills det här går över, längtar tills hon börjar kunna uttrycka sig lite mer. Längtar tills sommaren så att  man kan vara ute och leka på ett annat sätt. Längtar tills jag mår bättre, slippa ha ont, slippa må illa.
Längtar tills Kicki ska vara mammaledig så att jag har nån att umgås med, är så fruktansvärt less på att vara ensam.
Jag längtar efter min goa glada Nutte!


Förlåt för det tråkiga klago-inlägget, men jag känner att jag måste få det ur mig. =)