När jag var gravid med Nathalii så hände det något konstigt med mig, jag blev snäll!

Jag förlät alla som jag bråkat med innan och slutade drastiskt hata dom människor som innan varit mindre populära i mina ögon.

Udda människor som gjort minst sagt udda saker mot mina nära och kära var inte längre irritationsobjekt utan istället bannade jag dom som sa elaka saker om dom och kände sympati med var och varannan människa.

"Hon har det inte lätt, stackarn." " Hon menade säkert inget illa" "Va inte dum med honom, han förstår bara inte att han gör folk arga och besvikna" kunde jag säga istället för diverse svordommar och elakheter.

Ingenting upprörde mig och jag  var from som ett lamm.

Tonny var mycket imponerad av det här då han tycker att jag är både dömmande, långsur och ofta onödigt bitchig i vanliga fall. (vilket förmodligen är helt sant men jag har bara så j*vla svårt för vissa människor)


När jag blev gravid igen så gick han upp i varv och tjatade om att snart skulle "Överdrivet supersnälla Emma" dyka upp igen och det var ju sååå spännande och se vilka stackars satar jag skulle förbarma mig över den här gången.

Så blev det inte.

Den här graviditeten är jag sur!
Jag är fräsig och tyvärr en aning hatiskt, jag stör mig på ALLT och har extremt svårt att släppa någonting, även den minstaste skitsak.
Jag blir lätt irriterad och har då svårt att knipa käft.
Om jag måste säga åt någon gällande något (kan även där vara en liten, liten skitsak) så har jag ofta svårt att hålla mig till sak och känner att jag bara måste trycka till lite, lite extra. Bara för att vara dum.
Det kan räcka med ett enda ord, bara för att.

Jag har helt enkelt blivit en riktig j*vla bitch!

Nu vet jag ju iofs att det är övergående men det är faktiskt ganska jobbigt ibland för jag känner verkligen hur hormonerna riktigt bubblar inom mig.
Förra graviditeten kände jag mig så lugn och harmonisk, även fast jag ibland kanske ville få bli arg eller åtminstonde våga säga ifrån när folk betedde sig illa eller klev över gränsen så kunde jag inte.
Jag blev inlåst i ett glatt humör tillsammans med en mespropp som aldrig vågade säga ifrån av rädsla att nån skulle bli sårad eller ledsen. En mespropp som älskade allt och alla vare sig dom förtjänade det eller ej.
Nu är jag inlåst i ett konstant hormonstint och lättirriterat tillstånd tillsammans med en surfitta som är totalt oförmögen att känna empati för på förhand utvalda människor och som nästan letar efter saker att hata och irritera sig på.

Det här stör mig inte på samma sätt men jag undrar ofta över varför jag blev så himla arg på någon eller varför jag inte kunde hålla igen käften för nån skitsak. Det är som att jag inte kan styra över mina egna känslor och ofta vet jag inte vad jag verkligen tycker och känner och vad som bara är hormoner som bubblar över.
För att få det här ur mig på ett lite smidigare sätt än att starta krig med min omgivning så brukar jag skriva elaka pikande kommentarer till folk på facebook som jag sen raderar och ersätter med nått betydligt snällare. Tonny skrattar åt mig men jag känner mig faktiskt ganska tillfreds då när jag fått vara dum, även om det är i smyg. :P

Så nu vet ni, att om det är något ni vill bråka om med mig så kanske det kan vara värt att åtminstonde tänka över om det är möjligt att vänta tills efter graviditeten.
Om ni inte är sugan på ett mindre världskrig såklart, för då är ni hjärtligt välkommna! ;)

Hur har ni andra haft det under era graviditerer? Har erat humör och era känslor skiftat mycket eller är det bara jag som är ett unikum i den här frågan? :P