Ibland så känner jag mig så ensam efter som jag är den enda utav mina nära vänner som har barn.
Nu har ju äntligen Tina joinat klubben, men hon bor så långt bort så man ses alldeles för sällan.

För dom flesta utav mina polare handlar livet om fester och jobb/plugg, för mig handlar det om blöjor och dreggliga pussar.

Jag tror att vissa tycker att mitt liv är tråkigt, medans jag tycker att vissas liv är meningslösa (med det menar jag att det jag gjorde innan jag fick barn är för mig nu meningslöst, barn är verkligen meningen med livet)

Nu lät jag bara elak men det är så svårt att förklara hur jag känner.

Kan nog sammanfatta det såhär; Den viktigaste saken i mitt liv, den största händelsen och det finaste/bästa jag gjort. DET, kan jag inte dela med dom, DET är egentligen det enda om betyder något för mig och och det kan ingen som inte har barn förstå.

Självklart ska alla leva det liv dom önskar, i den takt dom önskar.
Men det kan inte hjälpas att jag önskar att jag delade meningen med mitt liv med mina underbara vänner.

Så, i den meningen är jag en ensam mamma.